Carola's Blogg

(Detta är frukten av redigeringen efter vår gemensamma stöld från andra böcker. Tack för alla bidrag)


En eftermiddag i mitten av januari, när hon återvänt till stan, stötte hon på honom. Han var fortfarande klädd i sina gröna manchesterbyxor och hade lyckats undvika solen.

Han log.

- Det förtroendet tar vi en annan dag. Vad du måste förstå är att det hände mig något när jag var barn. Av den chocken har jag det här märket kvar, inskrivet i huden. En ögla som påminner om stjärten på en skorpion.

Egentligen hade hon velat träffa honom en stund innan mötet. Kanske ta en fika hemma hos honom. Trots sin bitterhet över hans agerande var hon ändå fast besluten att göra sitt yttersta för att hålla deras relation vid liv.

Vad har man att förlora på att föreställa sig egentligen. Fast hon var ju inte den som strök över håret helt i onödan. Att bli kliad som en katt. Just i det ögonblick hon bestämde sig för att skipa rättvisa, kedjan började smidas, släggan höjdes över länken, järnet brann, och han var på väg att förlora sitt liv.

Hon stirrade på honom med vidöppen mun. Adamsäpplet rörde sig inte, han glömde bort att svälja.

- Andra människor har låtit håret växa för att dölja ett sådant här märke. Inte jag. De enda skador som gör en svag är sådana man glömmer.

Hon stirrade fortfarande på honom. Ögonlocken fladdrade, som om han bländades av en lampa.

Första vägvalet kom redan efter middagen. På väg mot sitt rum på Cassiopeja blev han upphunnen av en realskoleelev som klappade honom på ryggen. Det var en liten kille som gick en eller två klasser under honom och såg rädd och osäker ut. Killen drog hastigt efter andan innan han sa vad han måste.

- Min skada är inget svaghetstecken. Och inget lyte. Det är ett tecken på styrka som alla ska kunna se, och som alla måste acceptera. Glöm aldrig något. Varken dina önskningar eller dina synder. Din last, din smak för jungfrur, är ditt avtryck i världen.

Då han kom in i Ovala rummet kunde han inte låta bli att le åt tanken på att hela hans stab skulle få tränga in sig i rummet, som visserligen var större än det såg ut.

Då upptäckte hon hur dum hon hade varit, och så skämdes hon så mycket över sig själv så hon sprang raka vägen hem och gick och lade sig med huvudvärk. Men de två killarna gick hemåt till en gemensam frukost.

Det är naturligtvis lättare att vara efterklok än förutseende. Efterklokheten är som alla vet en exakt vetenskap, men nu när hon tänkte tillbaka trodde hon inte att det var en ren slump. Kan man arrangera något så att det verka vara en slump? Ja, det kan man nog.


(har du förslag på vad vår berättelse kan heta?)