Carola's Blogg

Jag och Richard pratade lite grann om de här varelserna som kallas människor. Jag har funderat en del kring hur de funkar och kommit fram till en teori. Det är inte så att jag vill fastställa teorin och klassa den som världens sanning eller svaret på meningen med livet. Men jag kan dela med mig av mina tankar.
Jag tror att de flesta människorna är väldigt rädda för att inte bli tillräckligt omtyckta. De är helt enkelt rädda för att bli utfrusna av flocken, vilket skulle leda till ensamhet och död. Rädslan tar sig i uttryck på olika sätt hos olika individer. En del blir skallriga, andra blir otrevliga, några blir blyga och några blir överdrivet pratiga. En del stirrar på andra människor, medan några inte vågar ha ögonkontakt. Människan beter sig mycket underligt i sin rädsla. Rädsla leder till ilska, och ilska leder till hat, hat leder till olycka. Och egentligen vill varenda varelse inget hellre än att bli lycklig. Varför beter människan sig totalt tvärtemot det som skulle leda dem till lycka? En retorisk fråga. Varför är inte människan glad dygnet runt och unnar andra glädje?

Vi är flockdjur och ständigt rädda för att inte bli uppskattade av flocken. Människan sägs ha det mest utvecklade språken. Jag tänker att ett språk dör ut när det bara finns en person som talar det. Det behövs alltid minst två varelser för att ett språk ska existera, och det är därför flocken är så viktig. 

Kanske skulle människan bli mycket lyckligare om alla tänkte på hur rädda de andra är för att inte passa in. Om alla lät alla passa in. Om vi använde vårt språk till att knyta kontakt och stärka gemenskapen i stället för att leta efter olikheter och använda ord som sårar och stänger ute.