Carola's Blogg

Flera gånger under året tänkte Harry tillbaka på händelsen i busskuren. Han grät under täcket, kände sig så utskämd och kränkt. Kallisen hade sagt att han var ful och alla andra hade hört det. Sommarpojken Harry kände hat till kallisen och funderade allvarligt på om han skulle kunna få tag i ett kallishårstrå som han kunde fästa på en voodoodocka och sedan skada kallisen genom att sticka nålar i dockan.
 
Året gick som sagt och snart var det sommar igen. Harry blev lika snyggos brunbränd som han alltid brukade bli. Han jobbade i parken och fick snyggos armmuskler. En dag satt kallisen på parkbänken och såg sorgsen ut.

Harry tog av sig sina handskar, gick fram till parkbänken och satte sig ner. Kallisen verkade inte känna igen Sommarpojken, och Harry ville inte påminna honom. De satt i en halvtimme och pratade. Kallisen berättade om sitt liv, hur han hamnat på parkbänkarna, hur hans fru tagit livet av sig strax efter att hon fött hans son. Han visade ett foto sitt barn och lyste av stolthet över att sonen hamnat i en välbärgad fosterfamilj där han skulle få det mycket bättre ställt än kallisen nånsin haft det. Harry utstrålade kärlek och gemenskap med kallisen han hatat under det gångna året. 

De skildes åt, och kände att de hade gett varandra en liten del av sina liv i det möte som just ägt rum. För är det inte så att vi människor har det gemensamt att vi strävar efter lycka och vill utplåna olycka?