Carola's Blogg

Ibland känner jag mig så tom och ensam.
Tårar vill rinna nerför mina kinder, men jag blinkar bort dem innan de blir alltför många.

Tänker mycket såna där dagar. Egentligen består världen av ett stort gäng ensamma människor som möter varandra då och då. Alla är vi ensamma. Den enda du har kvar när alla andra gått är du själv.

Det gäller att kunna trivas med personen som blir kvar. Då känns det inte så jobbigt att bli ensam kvar med sig själv. Och med andra ord borde alltså det viktigaste i livet vara att ta hand om sig själv. Göra det bästa av sitt liv.

Kanske är det därför jag känner mig tom och ledsen ibland när jag är ensam. För att jag plötsligt kommer på att jag har försummat mig själv, struntat i mig. Borde ge mig själv en stor kram, hålla om mig hårt, stryka mig över ryggen och säga att jag är fucking bäst. Och mena det.

Så hittar jag detaljer som jag inte är nöjd med. Varför händer det alltid?

Och frågan är varför jag har låtit mig själv gå upp 6 kg. För att det ändå inte är nån idé att jag är snygg och smal, för när det kommer till kritan är jag ändå ensam. Omg vilket skit-snack. Nu är det jag som ser till att älska lilla Aventurin, för det är nog det som fattas. Jag vet att andra tycker om mig, men de stunder då jag är ensam då finns ni inte där. Då är det jag. Då är det viktigt att jag uppmuntrar mig själv. Stöder mig, hejar, puffar, gosar.

Och förresten har jag redan skärpt till mig och börjat gå ner de där överflödskilona. Men inte för att vara dum mot mig själv, utan just för att jag är värd att vara snygg för mig själv, det bästa jag kan bli.

När jag är nöjd med mitt utseende så sprider jag mer lycka omkring mig. Så det är egentligen inte själviskt att bli så snygg som möjligt.

Jag är relativt nöjd med mina handlingar och de skapelser jag åstadkommer. Önskar mig lycka, önskar mig kärlek, önskar mig framgång.