livet
Försöker tänka på roliga saker, till exempel på när jag och Fjäril skulle göra en musikal som hette "Livet".
Jag skulle ha en roll med en enda replik. Skulle springa in på scenen mitt i pjäsen och sjunga "Livet" med armarna uppsträckta.
Och en dag tänkte jag att jag skulle blogga om hur det känns att träna i maskin 13 på gymmet. Snett upp till höger sitter en svartvit affisch föreställande Idol-Knut som gör reklam för träningskläder eller nåt. Jag menar, hur kul är det? Inget alls. Och där står man och pustar ut och samlar luft och så måste man titta på "Kanoo the great". Det hade jag lätt kunnat klara mig utan.
Men nu känns livet inte alls som en musikal eller som ett träningspass i maskin 13. Det känns bläigast.
Orättvisan i lönesättningen på jobbet har i det närmaste knäckt mig. Jag är inte den som tackar och tar emot en djävla mupp-lön. Något har jag lärt mig under dessa år. Jag tänker inte mesa mig mer. Tänker inte acceptera något tyst och klaga när jag kommer hem. Fällde en tår på chefens kontor idag, vilket kändes aningen pinsamt. Andra människor skriker eller slår näven i bordet när de blir argare än argast. Men jag börjar gråta. Usch!
Skulle ha lust att göra som Timmy och Daniel och skriva en lista på fem saker ni inte vet om mig. Men kanske nån annan dag. Orkar inte.
Jag skulle ha en roll med en enda replik. Skulle springa in på scenen mitt i pjäsen och sjunga "Livet" med armarna uppsträckta.
Och en dag tänkte jag att jag skulle blogga om hur det känns att träna i maskin 13 på gymmet. Snett upp till höger sitter en svartvit affisch föreställande Idol-Knut som gör reklam för träningskläder eller nåt. Jag menar, hur kul är det? Inget alls. Och där står man och pustar ut och samlar luft och så måste man titta på "Kanoo the great". Det hade jag lätt kunnat klara mig utan.
Men nu känns livet inte alls som en musikal eller som ett träningspass i maskin 13. Det känns bläigast.
Orättvisan i lönesättningen på jobbet har i det närmaste knäckt mig. Jag är inte den som tackar och tar emot en djävla mupp-lön. Något har jag lärt mig under dessa år. Jag tänker inte mesa mig mer. Tänker inte acceptera något tyst och klaga när jag kommer hem. Fällde en tår på chefens kontor idag, vilket kändes aningen pinsamt. Andra människor skriker eller slår näven i bordet när de blir argare än argast. Men jag börjar gråta. Usch!
Skulle ha lust att göra som Timmy och Daniel och skriva en lista på fem saker ni inte vet om mig. Men kanske nån annan dag. Orkar inte.
Kommentarer
Trackback